Maximillian Fox's
Biodling till nytta och nöje

Bi (Apis mellifera)
Bi (kallas också honungsbi och tambi) (Apis mellifera) är en av mycket få insekter som hålls som nyttigt husdjur (domesticerats). De första säkra tecknen på att bin domesticerats finns redan i samband med byggandet av de egyptiska pyramiderna.
Biet lever i samhällen med upp till 40000 individer. Ett fullständigt bisamhälle utgörs av drottningen (visen, en fullmogen hona), 200 - 300 drönare (hannar) och 10000 - 40000 arbetsbin (sterila honor).
Bi har förmåga att kommunicera förekomster av rika näringskällor, och på så sätt samordna arbetsinsatsen när de samlar in. Binas kommunikation har studerats av Karl von Frisch.
20 000 biarter är kända. Fyra av dessa räknas som honungsbi, utöver A. mellifera är det dvärgbi (A. florea), jättebi (A. dorsata) och östasiatiskt bi (A. cerana).
Tack vare sin gadd är biet tämligen skyddat mot angrepp från de högre djuren. Bigift är komplext sammansatt och framkallar hos människan smärta, svullnad och i värsta fall en allergisk reaktion.


Utseende
Drottningen igenkännes, förutom genom sin storlek, på sin mot spetsen avsmalnande bakkropp. I likhet med arbetsbin har hon brutna (i vinkel böjda) antenner och ögon som inte går ihop i pannan. Drönarna har klumpigare kroppsform, i änden trubbig bakkropp, raka antenner och stora fasettögon, som går ihop i pannan. Drottningen och arbetsbina har gadd i den bakre kroppsänden. Normalt ligger den indragen och dold. Gadden är försedd med hullingar och står i förbindelse med en giftkörtel. Drönarna saknar gadd. Drottningen och drönarna har förkrympta mundelar medan dessa hos arbetsbin är väl utbildade och består av en kort överläpp (h), ett par korta, men starka överkäkar (mandibler) (Md), ett par långa, smala underkäkar (maxiller) (Mx) och en underläpp som bildar en lång, tätt hårig tunga (b). För insamlande av frömjöl är bakersta benparets första fotled stor, tätt hårig och bildar den s. k. borsten och skenbenet har på yttersidan en av hår omgiven fördjupning i vilken frömjölet transporteras och som fått namnet korgen.

Liv
Drottningens uppgift är att lägga ägg, drönarnas att befrukta drottningar. Allt arbete inom bisamhället uträttas av arbetsbin- apa. I vilt tillstånd bor bin vanligen i ihåliga träd och de första bikuporna var troligtvis urholkade trädstammar. Nu används kupor av olika konstruktion. Arbetsbinas uppgifter är insamlande och beredande av föda och byggnadsmaterial, bostadens inredande, vården av ynglen och samhällets försvarande mot inkräktare. De insamlade materialen utgörs av nektar, vatten, pollen (frömjöl) och harts (kåda). Nektarn slickas upp ur blommorna med tungan och upptas i en utvidgad del av matstrupen, den s. k. honungsmagen. I kupan sprutar biet ut större delen av nektarn i särskilda celler i vaxkakorna. En del av nektarn använder dock biet för sitt eget behov. Då övergår den från honungsmagen till nästa avdelning av tarmkanalen, chylusmagen, där den absorberas. Vatten insamlas på samma sätt och används efter hemkomsten dels till beredning av födan, dels till byggandet av boet. Men vatten samlas inte i förråd, utan det anskaffas utifrån vid behov. När biet tränger in i blommorna fastnar frömjöl på alla håriga kroppsdelar. Därifrån avborstas det sedan och fastklibbas på bakbenens "korg". Ännu mer pollen insamlas avsiktligt genom att biet med sina starka överkäkar öppnar de ståndarknappar som ännu inte spruckit upp, tar frömjölet med de främsta fötterna och flyttar det först till de mellersta och sedan till de bakersta extremiteterna, i vilkas "korg" det samlas och bildar stora linsformiga klumpar som alltid fördelas lika på bägge benen, för att inte en ojämn belastning ska försvåra flygandet vid hemfärden. De hartsartade ämnena samlas från poppelns, björkens och andra lövträds knoppar och från de på kåda alltid rika barrträden. Hartsen hemtransporteras också i "korgen". När biet samlat så mycket det orkar föra med sig flyger det den genaste vägen hem, lett av ett mycket gott lokalsinne. Vid framkomsten till kupan vilar sig biet vanligen en stund på flygbrädet och beger sig sedan in i bostaden. De olika typerna av last lämnas av på olika sätt. Nektarn kan dels genast ges som föda till hemmavarande samhällsmedlemmar, dels tömmas i förrådsceller. En del celler innehåller nektar för de närmaste dagarna. Andra, vanligen de översta cellerna i varje kaka, innehåller förråd för framtiden och tillsluts med ett lock av vax. Nektarn skyddas för jäsning genom tillsats av lite myrsyra. Det pollen som inte används direkt till föda, nedpackas i särskilda celler. Ofta övergjuts det med nektar, varefter cellen täcks med ett vaxlock. De kådiga ämnena bildar det s. k. "stoppvaxet", som används till att fästa vaxkakorna, tillstänga öppningar och springor, minska flyghålet när det är för stort, o. s. v. En för bisamhället ytterst viktig produkt är vaxet. Medan de förut omtalade ämnena är produkter som bildas av växter och som bina för hem och använder i mer eller mindre oförändrat skick. Vaxet produceras i biets kropp och bildas som en exkretionsprodukt från körtlar mellan segmenten på bakkroppens buksida. Det kommer fram i form av bladlika skivor som lossas med "tången" (bildad av ledgången mellan skenbenet och första fotleden på de bakre extremiteterna) och förs till munnen, där de med käkarna knådas och förarbetas tills de blir lämpliga att foga till vaxbygget.
Honungsbin har två näringskällor: nektar (som framför allt innehåller kolhydrater) och pollen (som framför allt innehåller protein). Nektarn omvandlas i biet till honung, som lagras i bikakorna i boet. Domesticeringen har förändrat honungsbiet så att det bl. a. producerar mycket mer honung än kolonin behöver. Biodlare ser på olika sätt till att bin mår bra. På hösten tar de bort honungen från bikupan och ersätter den med annan sockerlösning.

Bo
Vaxkakorna står lodrätt med ungefär 10 millimeters mellanrum. De byggs uppifrån och nedåt. Kakornas celler (hålrum) bildar regelbundna sexsidiga prismor, med tresidiga bottnar. Cellerna ligger i varje kaka i två lager med bottnarna mot varandra på så sätt att en cells tre bottenväggar ingår i bildande av bottnen åt tre motstående celler. Genom detta byggnadssätt får cellerna en för sitt ändamål lämplig form samtidigt som största sparsamhet med material iakttages. En del celler används till förvaringsrum för förråden, i andra utvecklas larverna. Dessa sexsidiga celler finns i två storlekar, mindre för larver som ska bli arbetsbin, större för drönarlarver. Arbetsbicellerna bildar det övervägande antalet, de är vanligen 12 mm. djupa och omkr. 5 mm. i diameter, så att det går 19 stycken gå på en decimeter och alltså ungefär 360 celler per kvadratdecimeter på varje sida. Drönarcellerna är 13 mm djupa och något över 6 mm. i diameter, så att 15 i rad mäter en decimeter. Det går alltså omkring 225 stycken sådana på en kvadratdecimeter. Eftersom bägge slagen av celler förekommer på samma kaka finns s. k. övergångsceller av oregelbunden form mellan dem. I honungskakorna, som används till förvaring av honung, förlängs cellerna ibland i tider med god tillgång på nektar. De kan ibland bli så djupa som 37 mm djupa. Utöver de sexsidiga cellerna finns större celler med oregelbunden, mer eller mindre rundad form för uppfödande av drottningar. Det finns endast ett fåtal sådana i varje bisamhälle och de finns vanligen i kanten av vaxkakorna. Kakorna kan tillväxa med en hastighet av 4,000 celler per dygn.

Bigift

Ett stick av honungsbiets gadd, vilket är ett omvandlat äggläggningsrör, som står i förbindelse med en giftkörtel, är oftast smärtsam.
Till skillnad från vad som är fallet hos andra gaddsteklar (t.ex humlor och getingar) fastnar och kvarstannar den bakersta delen av det stickande honungbiets bakkropp, inklusive den hullingsförsedda gadden och giftblåsan i den angripnes hud. Biet dör därefter av angreppet. Den avlämnade giftapparaten fortsätter att pumpa in gift en kort stund. Är man mycket snabb och omedelbart avlägsnar bakkroppsspetsen kan mängden gift som pumpas in i såret minskas. Gadden skall skrapas bort, absolut inte pincett greppet om giftblåsan.
Ett bistick ger ca 0,5 mikroliter vätska. Giftet är mycket komplext och består av minst 40 substanser.
Viktiga proteinkomponenter är
• mellitin (orskar intensiv smärta)
• fosfolipas (orskar svullnad)
• hyaluronidas (orsakar svullnad)
• apamin (osäker verkan, tros påverka cellmembranerna, men kan möjligen även ge neurotoxiska symtom).
Flera bioaminer är
• histamin
• dopamin
• noradrenalin
Giftet ger kring själva stickstället en lokal reaktion med svullnad, rodnad, värmeökning, smärta och klåda. Vid många samtidiga stick kan allmänsymtom uppträda som illamående, feber och slöhet.
Största risken med bigift är dock att dess komponenter är höggradigt allergena. Hos känsliga personer kan därför förnyade stick utlösa livshotande allergiska reaktioner.
Stor risk förligger också om sticket ges t ex. i munhåla eller svalg där svullnaden kan komma att utgöra andningshinder och orsaka kvävning.
Bigift har använts som ett alternativ vid behandling av reumatiska sjukdomar. Den som är biodlare och överkänslig på något sätt bör kontakta läkare för att erhålla corticontabletter som löses i vatten.

Årscykel
Under den kalla årstiden sitter bina samlade på och mellan kakorna och bildar en klunga eller klase, vanligen i mitten av bostaden. De faller inte (som många andra övervintrande insekter) i dvala utan lyckas, genom att sitta tätt sammanpackade samt inta föda ur de insamlade förråden, hålla kroppstemperaturen över 8°C även under de kallaste vintermånaderna. I mars (ibland redan i februari) börjar drottningen lägga ägg i mitten av klungan, där temperaturen är högst. Äggläggandet är mycket långsamt i början. Allteftersom värmen tilltar på våren ökas äggläggningen. Den når sitt maximum i juni och juli, för att sedan avtag och helt upphöra i oktober och november. Man har eventuellt kunnat urskilja äggläggningsperioder om 16-17 dygn skilda av viloperioder om 5-7 dygn. Under årets lopp kan en drottning lägga upp till 50.000 ägg.

Livscykel
Parningen försiggår endast en gång under drottningens liv och sker under en utflykt som den unga drottningen företar långt från samhället, där träffar hon drönare från traktens andra bisamhällen. Hon kan para sig med flera drönare och då upptas hannarnas sädesvätska (sperma) i en särskild blåsformig avdelning av honans könsorgan (latin receptaculum seminis). Denna sädesbehållare står i förbindelse med äggledaren på ett sådant sätt att drottningen vid äggläggningen kan kontrollera om ägget befruktas eller inte. Ur obefruktade ägg utvecklas drönare. Arbetsbin och drottningar utvecklas däremot ur befruktade ägg. Under äggläggningen ledsagas drottningen av arbetsbin, som ger henne mat. Hon lägger ett ägg i varje cell. Innan hon lägger ägget sticker drottningen in huvudet, liksom för att kontrollera att allt är i ordning. Därefter kryper hon åter ut, sticker in bakkroppen och lägger ägget på cellens botten. Ägget är vitt, genomskinligt, 2 mm långt, svagt böjt och något spetsigare i ena änden än i den andra. Samtidigt som drottningen vandrar vidare utefter vaxkakan skyndar sig arbetsbin att förse cellen med en liten hög af vitt mos, producerat av nektar, pollen och vatten. Efter tre dygn, d. v. s. på fjärde dagen, kommer larven ut ur ägget, äter upp moset, sträcker fram huvudet och får mera mat i form av s. k. bibröd, berett av pollen och nektar. Larven växer nu så snabbt att den på nionde dagen från äggets läggning fyller nästan hela cellen. Den förses då med ett vaxlock. Dessa med lock försedda celler täcks kontinuerligt av bin, som så att säga ruvar ynglet. Inuti cellen spinner larven kring sig en hylsa av silke (kokong) och förpuppas. 21 dygn efter äggläggningen kommer det fullbildade arbetsbiet fram ur puppan. Drönarnas utveckling tar 24-25 dygn, medan drottningen kommer fram redan 15-17 dygn efter äggets läggning. Mot hösten, när drönarna inte längre behövs, verkställs den s. k. "drönarslakten". Arbetsbina överfaller då drönarna och driver dem till ett hörn av bostaden där de får svälta ihjäl. De kan också bli ihjälstuckna. Drönarnas lik kastas sedan ut ur kupan. Drönarnas livstid uppgår i allmänhet till ungefär 3 månader. Arbetsbin kan leva 9 månader. Men under den brådaste arbetstiden på sommaren når de endast en ålder av 6 veckor. Drottningen kan leva 4-5 år. Om ett bisamhälle av en eller annan anledning blivit utan drottning, kan denna brist ersättas, under förutsättning att arbetsbiyngel finns, vilkas celler ännu inte är täckta med lock. I så fall byggs en cell innehållande ägg eller larv av arbetsbi om i största hast. Väggarna rivs ned och en rymlig drottningcell inrättas. Rikligt med näring tillföres larven, och bin ruvar med största omsorg. Dessa bemödanden kröns vanligen med framgång, genom att det ur cellen kommer fram en fullt utbildad drottning. Av detta framgår att de ägg ur vilka drottningar och arbetsbin utvecklas är av samma slag och att den olika utvecklingen beror på olikhet i föda och bostad.

Svärmning

På försommaren lägger drottningen ägg i några drottningceller. Så snart en ny drottninglarv är färdig att kläckas börjar en viss oro märkas i kupan. Den gamla drottningen går ut i svärm vid lämplig väderlek och efter hand som de nya drottningarna några dagar senare kläcks (det kan vara så många som tjugo stycken) svärmar de tills samhället är helt utarmat. Denna s. k. svärmning företas endast i soligt väder och vanligen vid middagstid. Svärmen med den gamla drottningen (försvärmen) flyger vanligen inte långt, eftersom den befruktade och äggfyllda drottningen är för tung för att kunna flyga långa sträckor. Svärmen slår sig därför snart ned på en gren eller något annat lämpligt föremål och bildar en hängande klunga. Om man tar in denna i en tom kupa bosätter sig svärmen i den. I den lämnade kupan har minst en ny hona kommit fram och blivit hälsad som drottning av arbetsbin. Men eftersom det oftast är flera honor som kommer fram ungefär samtidigt, så måste en eller flera av dem rymma fältet, åtföljd av sina trogna, för det kan inte existera mer än en drottning i ett samhälle utan att strid på liv och död uppstår mellan dem. Genom sådan utvandring uppkommer eftersvärmarna. En eftersvärm flyger vanligen längre bort, eftersom den obefruktade honan är lättare och rörligare. Eftersvärmarna kräver också större påpasslighet från biodlarens sida. Om inte svärmen blir intagen uppsöker den något ihåligt träd, en murspricka eller någon annan passande lokal och grundar där ett nytt samhälle. Ett sådant förvildat samhälle dör oftast ut redan under den kommande hösten eller vintern. Dock finns det exempel på att vilda bisamhällen klarat sig i åratal även i vårt kalla klimat. Den första eftersvärmen (den s. k. Andrasvärmen) kommer ungefär på 9:e dagen efter försvärmen. Tredjesvärmen kommer på 3:e dagen efter andrasvärmen. Därefter kan eftersvärmar följa nästan dag för dag. Ofta händer det dock att bina har tillfredsställt sin svärmlystnad redan efter andrasvärmen och därför dödar alla kvarvarande drottningyngel. Tre veckor efter försvärmens avgång sägs moderkupan ha avsvärmat. Det betyder att någon ytterligare svärm inte är att förvänta under den sommaren.

Biodling
Biodlare ger bina en bikupa att bo i. Det är viktigt för kolonins produktionsförmåga att bikupan är lämpligt utformad. Moderna bikupor kan vara transportabla, så att bina kan förflyttas till platser där tillgången på nektar är god och ibland till odlingar som behöver binas pollinering.
Honungsbiet tillhandahåller flera olika varor och tjänster.
Honungsbiets största ekonomiska värde kommer från den pollinering av grödor som den utför. Som exempel är mandelodlingen i Kalifornien beroende av att bikupor transporteras dit från varmare trakter, eftersom dess pollinering måste ske så tidigt på våren att lokalt anpassade bin inte har tillräcklig kapacitet vid den tiden på året.
Bina samlar in nektar och andra söta vätskor från växter, framför allt växternas blommor. Dessutom kan bina under vissa omständigheter samla in den söta vätska som växtlöss producerar. Nektarn omvandlas inne i biets kropp till honung. Honungen lagras, liksom pollen, i vaxkakornas celler.
Biodlaren skördar honungen genom att ovanpå binas yngelrum sätta en så kallad skattlåda som avskiljs från yngelrummet med ett nät som låter arbetsbina passera fritt men som inte släpper igenom den något större drottningen, detta förhindrar äggläggning. När biodlaren bedömer att bina har flugit färdigt på sin huvudsakliga nektarkälla, samlar han in skattlådorna och slungar vaxkakorna efter att först ha tagit bort det skyddande lager av vax som bina täcker de fulla cellerna med, det så kallade täckvaxet. En honungsslunga är i stora drag en centrifug med plats för ett visst antal vaxkakor. Den relativt lättflytande, sirapslika nyslungade honung som är resultatet, samlas upp i ett förvaringskärl där den efter ett par dagar börjar kristallisera. Biodlaren måste då röra om i honungen för att den inte ska bli grynig. När honungen fått lagom fast konsistens tappar biodlaren upp den på burkar. Den färdiga honungens egenskaper är starkt beroende av vilka källor bina huvudsakligen samlat in nektar från. Som exempel ger raps en mycket fast, nästan vit honung med kraftig sötma.
Vid en viss ålder utsöndrar arbetarbin bivax från körtlar på bakkroppen. Vaxet används till att bygga väggarna och locken på cellerna i bikakan. Människan kan använda bivaxet i flera olika produkter, till exempel ljus.
Råvaran till biets produktion av propolis (eller bikitt) är kåda från barrträd och harts som finns utanpå knopparna hos vissa lövträd. Bina använder det till att laga sitt bo, t. ex genom att fylla igen springor. Det är vanligt att man äter det för dess tänkta hälsobringande effekter.

Biets fiender
Det finns bland insekterna flera fiender till bina. Dessa är dels rovinsekter som överfaller och dödar bin under deras utflykter, till exempel bivargen och getingar, dels parasiter, som innästlar sig i bikuporna, till exempel majbaggen, puckelflugan, vaxmalen och bilusen. Under andra halvan av 1900-talet spreds biparasiten varroakvalster från sitt ursprungsland Indien till hela västvärlden. De indiska biarterna har tolerans mot varroa, vilket övriga tambin saknar.

 

Andra Maximillian Fox länkar på nätet:
Vovve | MSN | Valpar | GuestBook